Efter ett stressigt och frustrerande race på Gelleråsen så fick vi lite andrum fram till den 5:e Augusti då deltävling #3 skulle avgöras, denna gång på min nya favoritbana Rudskogen Motorsenter i Norge.
Fredagen spenderades med att lasta av, besikta och göra i ordning i depån. Vi hade denna gång bestämt oss för att hyra en garagebox att dela på, något som skulle visa sig vara ett klokt beslut. Efter att vi fixat allt inför tävlingen begav vi oss till Sarpsborg för att checka in på hotellet och äta middag innan vi gick och lade oss för att sova ordentligt. Förra året sov jag ca tre timmar under natten mot racet på grund av förkylning, så i år tänkte jag se till att vara utvilad.
Jag sov okej, och vi gick upp och begav oss mot banan runt 7:15. Det låg tungt dis över landskapet och det kändes som att vädret kunde bli hur som helst. Väl framme i depån blev det förarmöte och transponderuthämtning innan vi började förbereda oss för Warmup-passen.
Solen hade kommit fram och det såg ut att bli fina förutsättningar för dagen. När jag rullade fram i line-up inför mitt warmup-pass så var det en blandad kompott av förväntan att äntligen få köra lite, samt lite fruktan att fler saker skulle strula med bilen. Jag såg till att ta det försiktigt och försöka verifiera att allting fungerade. Väl tillbaka i depån visade sig kylvätskeslangen till turbon ha lagt sig precis mot oljematningsröret till turbon och det pyste från slangen. Frenetiskt började jag försöka lösa problemet, det fanns ingen extra slang bland mina medhavda prylar men hålet var så litet att det gick att skjuta på slangen längre på röret och dra fast den, efter att ha bänt isär vattenrör och oljerör så de inte längre låg emot varandra. Jag stressade för att komma ut under Q1 men fick hoppa över det första kvalpasset och samla mig lite.
Under Q2 blev det upp till bevis för lagningen. Jag fick till ett någorlunda varv som åtminstone var snabbare än min tid från förra året, men bilen kändes slö och seg. Skärmkanterna tog fortfarande i bakdäcken till och från, så jag fick låna en vinkelslip och karvade lite för att få mer frigång.
Det var dags för lunch innan de sista kvalen och finalerna skulle köras.
Eftersom jag sen Gelleråsen vänt på min dumpventil så den nu satt åt rätt håll och därmed kunde läcka om den var dålig så bestämde jag mig för att byta ut den mot en reserv som jag hade med mig. Under lunchen hade vädret vänt – det hade plötsligt börjat regna kraftigt.
Tiden för Q3 kom och när jag ställde mig i line-up så var jag helt själv. Övriga förare hade bestämt sig för att stå över och vänta på bättre väder, men jag behövde testa bilen och ville gärna få mer körtid, om så än på vått underlag. Det fanns inget fäste alls, men jag kanade runt på mina R-däck och trivdes – bilen gick nu som den borde och jag borde kunna ha en chans att slåss om finalplatserna. Min tid från Q2 hade räckt till fjärde plats totalt, och med fyrhjulsdrivet så borde jag ha chans på pallplats.
Nu började vädrets makter spela in på riktigt. Regnet öste ned, åskan gick och blixten slog ned och utlöste Traxxas-systemets jordfelsbrytare. Topp 8-kvalen i alla klasser utom Club, som hann köra sitt pass, blev till slut inställda och samtliga med kvaltid fick köra finaler. De som hade regndäck övervägde ifall det var värt att lägga om hjulen eller inte, och det var plötsligt helt andra förutsättningar. Regnet kunde göra uppehåll så att banan till stora delar torkade upp, för att minuter senare bara ösa ned på nytt.
När vi äntligen körde ut i Pro-AM finalen så hade det varit kort uppehåll på regnet, men det hängde duggregn i luften och det var bara en fråga om när det skulle börja vräka ned igen. Jag kände att det var läge att stå på ordentligt för att ha en chans att få in en bra tid innan det blev för mycket vatten på banan igen. På utvarvet blev vi dock rödflaggade och fick åka in i depån för att göra om startproceduren. Duggregnet tilltog och när vi släpptes på igen så var det bara att försöka pressa så mycket det gick utan att åka av. Jag körde varv på varv men efter 4-5 flygande varv började min vindruta att imma igen och sikten försämrades. Jag såg på klockan att det var 2 minuter kvar av passet och svängde av in i depån.
Det visade sig att jag fått in en 1:59-tid vilket med lite tur hade räckt till en förstaplats! #42 Nore hade bestämt sig för att byta däck under finalen men missade precis att påbörja ett flygande varv, sannolikt hade han petat ned mig ett steg annars. Jag var överlycklig – i torrt väder hade jag nog inte varit på pallen alls. Vädret till trots, en vinst är en vinst!
Mathias blev till slut tvåa i Club Challenge efter en hård fight mot Marcus i sin Colt Turbo, som var imponerande snabb i regnet.
Nu är vi väldigt taggade på säsongsavslutningen på Kinnekulle, 1-3:e September.