Inför Finalen på Kinnekulle var både jag, Mathias och även Carl anmälda till Fredagens Trackday för att få ordentligt med tid att testa och träna, något som visade sig behövas för min egen del. Jag stötte genast på problem att lösa, bland annat ett sprucket oljematningsrör till turbon som jag fick dra iväg och hitta en hydraulikfirma som kunde pressa en ersättningsslang till. Det skrapade även lite i hjulhusen fortfarande men i slutet av dagen kunde jag köra några varv. Jag kände mig dock väldigt ovan och känslan för bil och underlag infann sig aldrig riktigt.
Även på Lördagen uteblev förtroendet för både bil och mig själv bakom ratten, jag matchade förra årets tider på 1.:01,4 men var långt ifrån nöjd. Bilen fortsatte motarbeta mig, och efter Q2 var det distinkta traktor-liknande ljudet från en trasig avgaspackning mot turbon ett faktum. Nu var självförtroendet i botten, och jag började tänka i banor att lasta och åka hem. Som tur var kom mina medtävlanden i Team HETS åter till undsättning och tvångs-peppade mig till att ta tag i problemen. Jag var helt slut på kvällen och det blev tidigt i säng.
Efter en hjälteinsats av Rasmus som varit och kört trackday på Fredagen men sedan åkt hem, fick jag tag på en ny packning. Dock hade jag lyckats punktera min kylare när jag tog bort den gamla packningen, ”tack och godnatt” tänkte jag återigen på Söndag förmiddag, men ytterligare en hjälteinsats från evo-communityt räddade dagen och helgen: Erik skickade över en kompis med sin kylare och vi kunde snabbt byta.
Q3 användes som testpass för att se att allt lirade, men efter bara nåt attackvarv noterade jag blå rök i backspeglarna. ”Det är inte sant” samt några väl valda svordomar yttrades i hjälmen. Väl i depån konstaterades att jag inte satt fast oljestickan efter kontroll av oljenivån under Lördagskvällen och den hoppat ur och sölat ned motorrum med olja.
Skam den som ger sig. Vi torkade febrilt rent så gott det gick, för nu skulle det köras Topp8. I slutet av passet misstände bilen kraftigt och jag slog av och körde in i depån. Jag gissade att det var bränsletillförseln som var problemet då jag hade mindre än halv tank och bilen lider av att bränslet förskjuts mellan tankhalvorna vid bankörning, så den enda åtgärden blev att tanka fullt. Flera ekipage i min klass hade även de upplevt problem under helgen. Jag lyckades kvala in till finalen som tvåa med en 1:00-tid, retsamt nära den magiska minutgränsen som var mitt mål för helgen.
Till finalen bestämde team-kamraterna sig för att tejpa mina mätare med tanken att det skulle ta bort ett distraktionsmoment som störde min körning. Jag koncentrerade mig djupt och jagade hårt efter kvalettan som jag visste åkte 59-tider. Det kändes som att det gick fortare men jag hade problem med stökiga kurvtagningar på den andra halvan av banan där bilen understyrde kraftigt.
Efter ett långt och varmt pass rullade jag till slut in i depån och möttes av gratulationer till att ha uppnått helgen mål: att åka Kinnekulle på under minuten. Det hade även räckt till en andraplats, vilket överträffat alla förväntningar.
Med Kinnekulle avklarad är därmed NTA-säsongen 2017 över. Med två oväntade pallplatser varav en vinst lyckades jag ändå skramla ihop 129 poäng trots en missad och en miserabel tävling. Det petade upp mig till en 4:e plats i Pro-AM samt en 6:e plats i SM! Det är jag extremt nöjd med. Nu börjar jag fundera på 2018 och vad planen ska vara för det.
// #74 David